Sol!

När vi gick upp i förmiddags var det strålande solsken! Så jag tog med mig kameran ut på andra kissningen och fick några fina snöbilder. Det var så kallt så jag klarade inte att sitta på huk särskilt länge, kunde inte heller kräva av vovvarna att de skulle vara stilla och posa. Men ändå!

Den här bilden kanske vissa tycker är äcklig... Men alla som haft valp vet vilken seger det är varje gång det bajsas ute, och det behövde förevigas! :P

Det är tur att Zoë är med ute, annars hade jag nog inte vågat ha valpen lös, så nära som vägen ligger. Eller tja, just nu är det väl för höga snödrivor för att hon ska våga sig bort från det upptrampade, men senare kommer det bli en kamp att våga släppa efter med rädslan för att hon sticker ut på vägen!

Just ja, det har jag ju glömt att skriva. Eko har, på helt egen hand, lärt sig att gå i trappan! Fort går det också! Inomhus-trappan är värre, den är både lackad (en aning hal) och lite snurrad. Det får bli nästa projekt, även om jag brukar locka henne några steg.

Eko 11 veckor

Det har redan gått en vecka sen senaste rapporten! Det känns som bara ett par dagar. Men vi har också haft några ganska händelserika dagar med flytt och idag veterinärbesök så det är kanske inte så konstigt.

Som sagt har vi flyttat ut till landet nu och det innebär nog en större omställning för mig än för hundarna, eftersom vi inte har något vatten. Bara att borsta tänderna är ett projekt och att duscha finns ju inte ens på kartan! Men som tur är tar inte hundarna någon skada av det utan är lika glada ändå. Eko verkar trygg redan nu i vårt rum (hon sov i buren första natten utan att säga ett knyst) och även på tomten strosar hon runt och känner in sig.

Vikt: vet inte!

Miljö och socialisering: Flytten i sig har förstås inneburit en hel del nya upplevelser. Att åka i bur i bilen hela vägen ut till Värmdö tog hon jättebra. Bara några små pip första minuten. Än en gång tror jag Zoës lugn hjälper. Sedan har vi varit ute på vift idag med fem bussresor och ett veterinärkliniksbesök med allt vad det innebär. Jag tycker fortfarande att hon är en ganska försiktig individ, men när hon väl känt in sig på en plats eller i en situation slappnar hon av fint.

Rumsrenhet: Det blir fortfarande pölar inne, särskilt på natten, men jag tycker att det blivit en liten förbättring sen vi flyttade. Kanske är det för att hon nu bara har ett rum och kan inte smita in i köket eller ut i hallen och göra sina behov, som hon gjorde i lägenheten. Inget kiss eller bajs i buren på flera dagar!

Ensamhet: De första dagarna i "nya" huset fick hon vara med mig hela tiden, även ut på dass. Men idag har jag satt igång med ensamhetsträningen igen och det går galant! Efter att ha sprungit in och ut genom dörren men i övrigt varit passiv ca femton gånger kunde jag till och med gå ut på dass utan att valpen vad jag vet sagt ett knyst!

Såhär bor vi nu:

 

 

Veterinärbesök

Oj oj, idag har vi varit ute på äventyr! Jag ska inte dra hela storyn, för den är mer deprimerande än underhållande, med strul med täckningen på kortet och raska promenader fram och tillbaka till bankomaten, men hur som helst. Zoë har ätit dåligt den senaste veckan, nästan inte alls faktiskt. Så efter ett försök att ha is i magen åkte vi ändå till veterinären för att kolla om det var något fysiskt fel som gjorde att hon helt plötsligt blivit kräsen. Så det var bara att plocka ihop vovvar och allt, och ta bussen till Värmdö Djurklinik.

 

 

Det här var mitt och hundarnas första besök på kliniken och jag måste säga att jag är mycket nöjd! Trevligt ställe och tillmötesgående personal. Vi blev visade in i ett av undersökningsrummen och efter en liten stund kom veterinär Anna in. Hon kollade på Zoë rent allmänt, men extra i halsen förstås. Tonsillerna såg fina ut, jag som hade tippat innan på att det skulle vara tonsillit. Eftersom hon inte hittade något knasigt blev det ett blodprov. Zoë var hur duktig som helst, ryckte knappt alls. Och djursjukvårdaren var himla snabb på att hitta rätt! Ett enda försök och hon behövde inte ens raka innan. Skickligt! Efteråt fick Zoë en liten bomullstuss på benet. "Tjusigt" var farmors kommentar när vi senare kom hem.

I alla fall, vi fick vänta en stund medan blodprovet kollades och när veterinären kom tillbaka... Ja då visade det sig att allt såg fint ut på blodprovet. Lite surt känns det i efterhand att ha betalat nästan 1500 kr (som dessutom fick bli pappas pengar och inte mina) för att bara få "allt ser fint ut" som svar. Men då vet jag i alla fall att jag gjort vad jag kan! Vets teori, som jag också hade i bakhuvudet innan, är att det är hormonerna som spökar. Zoë löpte för någon månad sedan, och precis efter fick vi hem en valp. Kanske har det blivit lite vajsing där, som uttryckt sig i matvägran.

Det roliga är att nu när hundarna skulle få kvällsmat så ville inte Eko äta allt, då prövade jag att låta Zoë ta över (hon har alltså inte ätit ur skål på en vecka), och då kastade hon i sig allt som Eko lämnat. Hmmn...

För Ekos del blev det här en lång och uttröttande dag! Först en längre bussresa än hon någonsin varit på förut. Lite illa mådde hon tyvärr och kräktes efter en halvtimme ungefär, men hon verkade inte särskilt orolig utan sov mest. På veterinärkliniken fick hon testa att stå uppe på bordet (med massor av godis förstås) och hon fick springa runt i undersökningsrummet och spana (även där kastade jag ut godis och vi lekte med en nalle). Så nästa vecka när vi ska dit för 12-veckors-sprutan kommer hon väl vara överlycklig att få komma till det här braiga stället igen!

 

Nu kan vi bara avvakta och se om Zoës aptit blir bättre. Om det blir ännu sämre, eller om det inte börjar ge med sig om någon vecka, då ska vi tillbaka till kliniken. Men förhoppningsvis börjar hon äta nu, när hon inser att hon inte får något bättre. ;)

Tillbaka på Värmdö

Nu har vi flyttat ut till landet igen! Det har varit ganska omvälvande, men Eko tycks inte alls känns någon stress eller oro över det. Inatt låg hon i buren som vanligt och hon verkar faktiskt ganska nöjd med att göra sina behov på tomten - tjoho! Då kanske det blir lite lättare med rumsrenhetsträningen framöver... peppar peppar! Hon har nu fått träffa Geisha, som inte var särskilt glad åt det. Inomhus vill jag inte att de ska träffas, utan är jag i köket så bär jag Eko. Ute på tomten går de alla tre, men man riktigt ser hur Geisha spänner sig när Eko går för nära, och jag vet ju hur hon är, så jag brukar ropa in Eko då så att det inte ska bli några onödiga hugg. Knäppis-Geisha som inte kan slappna av!

Inklickning

För några dagar sedan prövade jag att börja klicka in Eko. Det gick inte super, godiset jag har (nötvom) var lite svårt för henne att tugga, och dessutom är hon så ivrig så jag vet inte om hon fattar vad som händer egentligen. Men nu på kvällen körde jag i alla fall två korta pass igen och det är kul! Känns inte som vi kan börja träna sitt och såna saker än, hon är helt enkelt för ivrig och snurrig. Lite lugn till behövs innan vi kan köra sånt. Men shaping skulle säkert passa utmärkt, bara vi får inklickningen klar. Roligt!

Satt och tittade på Pudelklubbens hemsida och såg att Stockholmssektionen har en utställningsträning i april. Perfekt! Har mailat för att kolla om det är okej att komma dit med valp, i så fall ska jag anmäla mig direkt.

Och här är ett par bilder från igår:

 

 

Lite ensamhetsträning på kvällskvisten

Efter att jag varit ute med Eko och hon både kissat och bajsat (woho!) bestämde jag mig för att komma igång med den riktiga ensamhetsträningen. När jag tagit av henne kopplet och låtit henne rusa in i vardagsrummet, som hon alltid gör, sa jag "stanna" (det har jag från början sagt när jag går ut från ett rum och stänger dörren) och gick ut i trapphuset igen. Hon blev nog ganska överrumplad och några små pip blev det, men när det blev tyst gick jag in igen. Väntade tills allt var lugnt, och gjorde om proceduren. Jag skulle tro att det blev ungefär tio trapphus-visiter och efter de första tre eller fyra gångerna hördes inget pip alls. Jag ville inte utmana ödet utan stod nog utanför dörren i högst 20-30 sekunder åt gången. De sista gångerna jag kom in var inte ens valpen i hallen längre, utan plågade Zoë i vardagsrummet. Visst kan det ha berott på stress, men det kändes ganska lugnt ändå och hon verkade oberörd när jag gick och kom tillbaka. Toppenresultat alltså! Det här ska jag fortsätta med varje dag. Risken är bara att jag blir otålig och går för fort fram - är expert på det!

Eko 10 veckor

Nu är hon tio veckor gammal! Lilla Eko, som hon i veckan blivit "döpt" till. Så hon har fått ett namn, och hon har också fått ganska många nya erfarenheter.

Personligheten kommer fram mer och mer. En sak som jag lagt märke till är att hon "ser" mer än de andra gjorde och gör, i form av skuggor och reflektioner i speglar och fönster. Ofta kan hon sitta och titta länge, vifta på svansen, eller göra lekinviter. Det är riktigt sött!

Vikt: ca 1,5 kg

Miljö och socialisering: Vi har åkt buss och tunnelbana för första gången. Hon fick hänga med in på Rusta där vi köpte en bur till henne och Zoë. Dessutom har vi besökt fyra olika djuraffärer där det förstås fanns spännande dofter och ljud som gjorde henne ganska trött. Inga hundar, förutom Zoë, har vi hälsat på ännu, eftersom hon inte är fullt vaccinerad ännu. Häromdagen fick hon ett täcke som jag stickade åt henne, det bär hon faktiskt mycket duktigt, verkar inte störd alls. Och jag höll nästan på att glömma, idag har jag rakat två av hennes tassar, hon var trött så det blev inte så mycket stretande, det gick bra!

Rumsrenhet: Det går väl sådär halvbra. Det har blivit mer och mer tydligt att Eko verkligen inte vill göra nummer två utomhus. Kissar gör hon så fort jag sätter ner henne utanför porten, så det är toppen. Men pluttarna kommer allt som oftast inomhus, hon är riktigt sneaky, jag tycker jag vakar över henne som en hök, men ändå smyger hon undan och gör sitt. Hon verkar inte föredra någon speciell plats utan går där hon har möjlighet. Tyvärr tycker hon att det är ganska mysigt att både kissa och bajsa inne i buren, så plädarna skiftas flitigt. Det försvinner väl med tiden, men just nu känns det ganska kämpigt!

Ensamhet: Under veckan har det blivit ganska mycket omtumlande separations- och ensamhetsträning. När vi skaffat buren fick valpen sova i den istället för i sängen. Det var väl inte direkt "mjuka metoder" (en hel del tjut blev det och krypande vid sängskanten, innan han fick ro). Men i efterhand är jag faktiskt riktigt nöjd, hon är så lugn nu när jag lägger mig i sängen eller soffan utan henne. Några små pip kan det bli, men nästan direkt lägger hon sig i buren eller hämtar en leksak att gnaga på. Jag har också idag börjat gå in och ut genom dörren till mitt rum utan att hundarna får följa med. En del gnäll blir det om jag är borta för länge, men hon blir tyst snabbt. Det hjälper säkert att Zoë lugnet själv!